Print

Vid urbergets käftar mynnar en flod där heden möter den första ek Förtrollande stämma kallar sitt rov med toner spunna av lögn och svek I sorgens timma svartnar sinnet Ensam får jag skulden bära Spiller blod i hennes ära Där heden möter den första ek När solen slocknar är sorgens tid allt som försvinner Djupt i min själ finns blott en låga som brinner Nu drivs jag tillslut att finna kraft i mitt inre Men sakta och säkert blir tankarna bara till ursinne När minnen på bottnen ruttnar och benen i mig knäcks När tårarna tar slut och vreden i mig väcks Med mörker som mantel ger jag mig av Ger mig av dit där land blir till hav Mitt sinne mörknat av skam och sorg Här väntar jag vid urbergets horg From Letras Mania