Sorhin
När Döden Sträcker Ut Sina Vingar
En värld och dess folk, i glädje leva
Förvirrade små själar, i ljus de treva
Leende, men ack så oförstående och svag
Girighetens ansikte visar sitt sanna jag
Vind, själsliga vind, med bud om död och oändligt slut
Som ett kallt täcke bredes dina vingar ut
Jord, öde jord, så utplånad, karg och dyster
Som pesten tog mänskligt liv du nu slukas på din lyster
Jag öppnar min famn och vaggar dig till ro
Jag tar den sista flamman, det sista jordliga bo
Jag tar ljuset till mitt hjärta och släcker det
Jag tar era drömmar och ert hopp försvinner i evighet
Ångest och förtvivlan, djupt i själen rista
På de som en gång burit ljusets gnista
Jord, öde jord, du aldrig igen ett liv kommer att få
Inga vägar, inget skimmer af hopp er kommer att nå
From Letras Mania